BYE BYE...
Okej då var det dags. I morgon återvänder jag hem till Sverige. Känns konstigt och lustigt att packa ihop allt och se sig om en sista gång. Kommer jag komma tillbaka eller inte. Det är ju trots allt en jävligt stor värld och mycket mera att se, men man vet aldrig.
Denna resa har betytt mycket för mig. En ny upplevelse, en ny start, och en massa goa minnen.
Många minnen som jag inte har nämmt i bloggen för det är så många av dom. Men jag kan försöka räkna upp en del saker som hänt som jag glömmt nämna.
Mötet med en svart björn blir nog svårt att glömma när jag letade efter ett par kor som rymt och komm upp med fyrhjuligen mot ett stenrös och där stod det nå svart.. kor tänkte jag direkt. men vi har inga svarta kor. plötsligt stod jag 15m från björnen som just upptäckte mig. Det tog bara sekunder så hade han sprungit in i skogen igen.
Overkligt snabb var han.
Har även lyckats hamna i trubbel med lagen. Fick böter för att jag inte hade säkerhets bälte Yorktoon, åkte för fortkörning i North Dakota, och fortkörning igen för tre veckor sen på väg mot Roblin.
sågade mig i knäet med motorsåg.
fått elstötar i mig 8 gånger vid stängsel arbete.
gud kommer inte på nå mer just nu.
Snart ska Gary köra mig till brandon så jag kan möta dom andra för en sista middag tillsamans.
Tack till alla ni som läst och kommenterat. Ni kan ju forstätta kika på bloggen. Kanske jag forsätter skriva har ju som fått smak för det nu =)
Vi ses där hemma..
//Erik.
BYE BYE Pho...
Denna resa har betytt mycket för mig. En ny upplevelse, en ny start, och en massa goa minnen.
Många minnen som jag inte har nämmt i bloggen för det är så många av dom. Men jag kan försöka räkna upp en del saker som hänt som jag glömmt nämna.
Mötet med en svart björn blir nog svårt att glömma när jag letade efter ett par kor som rymt och komm upp med fyrhjuligen mot ett stenrös och där stod det nå svart.. kor tänkte jag direkt. men vi har inga svarta kor. plötsligt stod jag 15m från björnen som just upptäckte mig. Det tog bara sekunder så hade han sprungit in i skogen igen.
Overkligt snabb var han.
Har även lyckats hamna i trubbel med lagen. Fick böter för att jag inte hade säkerhets bälte Yorktoon, åkte för fortkörning i North Dakota, och fortkörning igen för tre veckor sen på väg mot Roblin.
sågade mig i knäet med motorsåg.
fått elstötar i mig 8 gånger vid stängsel arbete.
gud kommer inte på nå mer just nu.
Snart ska Gary köra mig till brandon så jag kan möta dom andra för en sista middag tillsamans.
Tack till alla ni som läst och kommenterat. Ni kan ju forstätta kika på bloggen. Kanske jag forsätter skriva har ju som fått smak för det nu =)
Vi ses där hemma..
//Erik.
BYE BYE Pho...
Sista tiden...
Sitter på mitt rum nu denna kalla fredag kväll. Önskar att jag kunde vara någon ananstans än på mitt rum men tyverr så blev Gary lite yr och spy färdig i dag så jag måste se efter korna i morgon, men efter det så drar jag ner till Brandon och träffar mina kompisar.
Det närmar sig ju som slutet på min resa här i Canada nu. Inte ens två veckor kvar.
Vad kan jag säga om det, tja det är på både på gått och ont för jag längtar verkligen sjukt mycket efter all släkt och vänner som finns där hemma. Man träffar så mycket härliga människor och personligehter när man reser så här och det känns som att man aldrig kommer skiljas från dem. Men i slut ändan när man kommer tillbaka till vanligheten så är det människorna där hemma som verkligen räknas. Det kommer bli tråkigt att skiljas från dem man träffat, skratta och upplevt saker med men livet är fullt av farväl.
Jag och shean på beef and barley fetival. Jag blev en aning berusad där.
Det som just nu känns jävligast med att lämna Canada är att skörden har kommit till ett abrupt slut. Om det är tillfälligt eller inte vet jag ej.
Ialla fall allt gick fint i september när vi fick ett par riktigt torra och varma veckor och vi fick in det mesta av vetet. Mot slutet av september försämrades vädret och vi hade börjat ta in rapsen på onsdagen den 30 sep. Den 1 okt började det regna. Regnet övergick till snö och så har det fortsatt. Så förmodligen om vädret inte förbättras så kommer Gary bli tvungen att vänta till våren med att ta in skörden eller om han har tur så klarnar det upp i november och han kan få in det. Men då kommer inte jag vara här och det kommer bli tufft för dom att vara utan en anställd eftersom två kör tröskorna och jag ska köra lastbilen. Men om jag nu åker hem så ja jag vet inte hur dom ska lösa det och jag önskar jag kunde vara här och hjälpa dom med resten av skörden.
Nu dem sista månader har jag lärt känna mer Canadensare och dom är verkligen helt sjukt sköna människor.
Mycket tack vare det är att jag träffade en tjej från Lund, Helena.Helena jobbar som nanny hos en familj i Mcauley en timmas bilfärd från mig. Dom har tre barn och 5000 acres åkermark. Vi blev bra polare och vi har hängt runt med en massa andra Canadensare som jobbar på hennes farm och så vidare. Skulle ienteligen ner och hälsa på hon i kväll men hon skulle på dejt och jag fick inte följa med.
Annars så försöker jag göra det mesta av tiden jag har kvar men det känns verkligen mer och mer att det är dags att åka hem nu. Att lyssna på Gary och Elanors klagande över vädret och livet börjar bli tjatigt och jag känner att jag har gjort mitt hära. Så det är nog dags att röra på sig.
Men men nästa vecka är jag bjuden på farväll middag och nästa lördag ska jag och spela curling så det kommer bli intressant och skoj.
Ha det så bra alla jag lovar att jag ska skriva innan jag sätter mig på planet hem.
Det närmar sig ju som slutet på min resa här i Canada nu. Inte ens två veckor kvar.
Vad kan jag säga om det, tja det är på både på gått och ont för jag längtar verkligen sjukt mycket efter all släkt och vänner som finns där hemma. Man träffar så mycket härliga människor och personligehter när man reser så här och det känns som att man aldrig kommer skiljas från dem. Men i slut ändan när man kommer tillbaka till vanligheten så är det människorna där hemma som verkligen räknas. Det kommer bli tråkigt att skiljas från dem man träffat, skratta och upplevt saker med men livet är fullt av farväl.
Jag och shean på beef and barley fetival. Jag blev en aning berusad där.
Det som just nu känns jävligast med att lämna Canada är att skörden har kommit till ett abrupt slut. Om det är tillfälligt eller inte vet jag ej.
Ialla fall allt gick fint i september när vi fick ett par riktigt torra och varma veckor och vi fick in det mesta av vetet. Mot slutet av september försämrades vädret och vi hade börjat ta in rapsen på onsdagen den 30 sep. Den 1 okt började det regna. Regnet övergick till snö och så har det fortsatt. Så förmodligen om vädret inte förbättras så kommer Gary bli tvungen att vänta till våren med att ta in skörden eller om han har tur så klarnar det upp i november och han kan få in det. Men då kommer inte jag vara här och det kommer bli tufft för dom att vara utan en anställd eftersom två kör tröskorna och jag ska köra lastbilen. Men om jag nu åker hem så ja jag vet inte hur dom ska lösa det och jag önskar jag kunde vara här och hjälpa dom med resten av skörden.
Nu dem sista månader har jag lärt känna mer Canadensare och dom är verkligen helt sjukt sköna människor.
Mycket tack vare det är att jag träffade en tjej från Lund, Helena.Helena jobbar som nanny hos en familj i Mcauley en timmas bilfärd från mig. Dom har tre barn och 5000 acres åkermark. Vi blev bra polare och vi har hängt runt med en massa andra Canadensare som jobbar på hennes farm och så vidare. Skulle ienteligen ner och hälsa på hon i kväll men hon skulle på dejt och jag fick inte följa med.
Annars så försöker jag göra det mesta av tiden jag har kvar men det känns verkligen mer och mer att det är dags att åka hem nu. Att lyssna på Gary och Elanors klagande över vädret och livet börjar bli tjatigt och jag känner att jag har gjort mitt hära. Så det är nog dags att röra på sig.
Men men nästa vecka är jag bjuden på farväll middag och nästa lördag ska jag och spela curling så det kommer bli intressant och skoj.
Ha det så bra alla jag lovar att jag ska skriva innan jag sätter mig på planet hem.
