tittavibloggar

Jag är bara en av väldigt många människor som hade turen och lyckan att få lära känna Emil. Jag skriver inte det här för uppmärksamhet eller av brist på respekt. Det är ett sätt att hantera det och om nån tar illa upp så ber jag verkligen om ursäkt.

Två år har gått. Det känns inte som en lång tid men visst hinner saker hända och folk förändras.
Men två år känns ändå fjuttigt när man tänker tillbaka på stunderna man hade med dig. Du gav minnen för livet.

Du var alltid i full fart med något och ibland kunde det dröja månader innan man såg till dig. Men när du tog in mig i ditt hem den där sommaren så fick jag se vilken underbar människa du var. En vädigt intensiv tid men också den roligaste.

Du bryde dig så mycket mer om oss andra än om dig själv. Du gick med filosofin att om man kan göra något så gör det.. Livet är kort och det är ingen ide att sitta still. Precis som alla oss andra människor så hade du dina demoner att kämpa mot men du lät aldrig det gå ut över mig eller nån annan. Fastän du hade det jobbigt ibland så reste du dig och forsatte gå med huvudet högt. När man själv kände sig nere så bryde du dig och ville hjälpa.
Du var alltid den man ville ha med på fest och visst missade du sällan ett tillfälle att göra en besviken.
Det hände alltid något från att köpa en låda kinder ägg till att ta upp en motorcykel i köket och gasa på.
Det blev alltid något nytt du hittade på det beundrade jag.
Du bjöd på så mycket skratt, glädje och lycka att det var omöjligt att ge lika mycket tillbaka.

Du berikade mångas liv med lycka och din bortgång var en fruktansvärd fölust.
Men du kommer alltd vara ihågkommen av dom som kände dig. Du var en älskad människa och jag kommer aldrig glömma dig min vän.

Tack för allt.